Fortsättning på förra inlägget...

Efter att min pappa dött flyttade jag, mamma och hennes nya man till Stora Vika, 6 mil från Stockholm.
Jag var åtta år, det var sommarlov och jag hade brutit höger ben i en cykelvurpa. Jag satt i rullstol eller gick med stora träkryckor med fyra "ben" på varje krycka för att jag var för svag i armarna för att kunna använda vanliga kryckor.
När jag började tvåan i min nya skola i Stora Vika blev jag skjutsad av mamma i min rullstol.
Kan tro att de andra barnen tyckte detta var lite märkligt..Haha.. Dessutom pratade jag ju inte som dom..
Jag sa: Jag mää, du mää o.s.v Den värmländska dialekten skiljer sig lite grann från den Stockholmska om vi säger så.. hahaha.
Men åren i Stora Vika rullade på... mellanstadiet, röda - vita rosen, kurragömma, fritidsgården, kalkbrottet, stallet, kaniner, första stora kärleken, första pussen, första kyssen.
I högstadiet fick vi "Vika-ungar" ta bussen till Nynäshamn och ojoj vad stor jag kände mig.. :)
Väl i högstadiet fanns det ju helt plötsligt nya vänner & ovänner, nya killar att titta på och tonåren minns jag faktiskt mest med glädje och olycklig, obesvarad kärlek... Hahaha...
Jobbigt då men underbara minnen nu! Efter nian var jag galet skoltrött och hoppade över gymnasiet i stort sett. Jag valde att arbeta och utbildade mig i tjugoårsåldern till barnskötare.
Arbetat hela tiden och provat många olika yrken genom åren.. Fått uppleva super bra arbetsplatser och även mindre bra platser.. Är glad för möjligheten och för att jag har fått chansen till att bo på olika platser i Sverige :)
Jag träffade mina barn pappa och det var ganska jobbiga år nu så här i efterhand. Tiden när barnen var små var fantastiska, jag hade stenkoll och ville inte riktigt släppa någon annan in i hur barnen skulle uppfostras.. Jag såg det som min plikt att skydda dem från allt som jag kunde. Men livet har sina "ups and downs" såklart och allt går inte att skydda...
Så en tid i mitt liv när det var väldigt jobbigt med stressigt arbete, små barn, mitt överbeskyddande beteende av många olika orsaker och ett icke fungerade förhållande gjorde att jag fick panikångest..
Det slog till som en blixt från en klarblå himmel och jag kunde helt plötsligt inte klarat nånting själv..
Jag fick panik av att vara själv hemma, panik av tanken på att tugga tuggummi, panik av att äta popcorne, panik av att äta kanter på skinkpålägget... o.s.v...
Jag var dödligt rädd för att kvävas den här perioden. Jag åkte in till sjukhuset för att kolla alla värden som går att kolla upp men inget var fel på mig och ändå kände jag mig döende och totalt panikslagen! Vem skulle ta hand om mina barn om jag dog?!? Känslan var mig helt överväldigad och jag vet faktiskt inte riktigt idag hur jag kom över det. Många år efteråt hade jag känningar av ångesten i form av hjärtklappning och olustig svimningskänsla, än idag kan jag känna av det lite, lite ibland. Men jag har lärt mig att leva med det och vet om att jag inte dör..
Sakta men säkert började jag hitta tillbaka till mig själv...Började förstå varför jag mådde som jag gjorde. Jag tog körkort och separerade från mina barns far. Körkortet var som en länk till befrielse på något sätt..
Sen var det bara att börja bygga upp ett liv själv med barnen. Jag blev starkare för varje dag och mer och mer självsäker på att jag skulle överleva!

Från Halmstad och tryggheten där, så flyttade jag hem till Nynäshamn... Jag var lycklig och fri..en fantastik känsla som jag levde på länge! :)
Några mer eller mindre korta förhållanden som inte riktigt blev som jag (just då) önskade.. Jag sökte nog så innerligt efter "äkta" kärlek att jag inte tänkte riktigt klart i alla lägen..
Men det finns inget jag ångrar och jag har lärt mig massor om mig själv på vägen... Och förhoppningsvis har även andra lärt sig endel om sig själva.. ;)
Idag är det ingen som beter sig på ett sätt mot mig eller mina numera vuxna barn som jag inte uppskattar, som inte får veta det! Jag är snäll, oerhört snäll mot den som är snäll mot mig... Men jag kan också bli väldigt elak om det är så.
Idag har jag träffat en man som totalt vänder hela mitt liv uppochner...
Jag älskar honom massor och jag kan bli så vansinnigt arg på honom med...
Jag har verkligen fått lära mig att andas och räkna till tio.. Haha..  Vi är så fruktansvärt olika och så galet lika på samma gång.. Han får mig att vilja argumentera om allt och han har en ängels tålamod med mig..
Ibland får jag verkligen vända ut och in på mig själv för att förstå... Förstå det jag behöver förstå och vara lycklig i mig själv..
Åren av flertalet missfall är bearbetat.. saknaden av pappa finns där men den stör mig inte..
Jag är den jag är just för att jag gått igenom det jag gjort..
Jag har aldrig varit så tillfreds med mig själv som jag är nu.. Jag har aldrig varit så lycklig eller så lugn fast blodet ibland rusar i kroppen..
Det finns ett inre lugn...ett "älska-Annica-lugn" i mig nu... :)
Jag har hittat mina uppgifter här... Jag har hittat yogan... jag har hittat ett arbete som inte stressar mig...jag har hittat en ro i mitt hem...jag har hittat styrka och tillit till mig själv...Jag har hittat formen av den rena kärleken och nyfikenheten på allt som är andligt... Det är ju hur spännande som helst..  <3